SONTAGSFAHNDUNG

Jag hade velat ha en rofylld söndagkväll och blogga om allt roligt som hänt i helgen; utlandssvenskbesök på IKEA, sena nätter i Friedrichshain i bästa You Can't Hide Your Love...-anda och heldag med en mamma på tjänsteresa. Dessvärre föll det sig så, att jag strax efter klockan tio satte mig vid köksbordet, slog upp importerade Sydsvenskan och fängslades:

"Många fransmän betraktar presidenthustrun Cécilia Sarkozy som den typiska fransyskan: stark, självständig och alltid elegant."

Och just där led den mot sitt slut, min rofyllda söndagkväll. Ögonen måste ha sitt, brukar det heta, men det hugger i mig varje gång jag tänker på det; jag kan, trots mitt könsliga handikapp, ja, jag kallar det så, uppnå det mesta jag vill i livet, i vår fria, moderna värld. Jag kan bli ÖB, president, chef för NASA. Det kunde inte mormor, minsann. Jag kan bli vad fanken som helst:

Så länge jag gör det med välmanikyrerad och med svepande ögonfransar, that is. (Helst helrakad också för man vill ju fortfarande ligga, liksom.)

Jag är jätteledsen, men jag tror verkligen inte att det är någon tillfällighet att vi aldrig hör varken Bush eller Brown eller Castro, för den delen, i seriösa sammanhang nämnas i termer rörandes deras yttre attribut. (Ja, jag är övertygad därför att jag har letat.) Jag må vara överkänslig, men jag tror det lika lite som att det var slumpen som avgjorde att Lara Croft skulle rulla runt och slakta klädd i hotpants. Min övertygelse försvagas ju inte direkt heller, av att jag emellanåt kommer på mig själv med att överväga ifall det kanske skulle vara på sin plats att färga ögonbrynen innan jag rycker in.

Ja, jag blir lika besviken på mig själv varje gång, men faktum kvarstår; jag har möjlighet att lyckas i livet, trots att jag är kvinna, men jag kommer alltid, vare sig jag vill det eller inte, att tillhöra det vackra könet.