Efter en ungefär 45 minuter lång cykeltur var jag äntligen nere vid Brandenburger Tor. Av någon anledning hade polisen stängt av halva Unter den Linden, och jag frågade varför. Herr Polizei, med baskern på hjässan och plikten i blicken, svarade att det var därför att den svenska drottningen var på besök.
"YEAH, I'M SWEDISH!" svarade jag och visade upp en mindre lyckad version av segertecknet.
Min munterhet besvarades aldrig. Idag skulle man vara tysk, ingenting annat. Landet som gav mustaschen ett ansikte firar idag sin nationaldag, och jag har under dagen lyckats upptäcka åtskilliga fall av den annars något avlägsna tyska stoltheten. För visst har de problem med sin nationella identitet, tyskarna. Ingen vill ju vara tysk. Ingen vill förknippas med dålig smak, korvar och två förlorade världskrig. Eller lederhosen, för den delen.
Ibland tycker jag nästan lite synd om dem, de försöker ju verkligen att framstå som så sympatiska med sina minnesmonument och gator döpta efter utländska statsöverhuvuden. Aldrig får de någon cred. Fortfarande vill ingen vara tysk.
För det mesta vill jag dock våga påstå, att de får skylla sig själva. Envisas man med att konsumera en halv meter långa bratwurstar och ersätter ordet mobiltelefon med skräckexempel som "Handy" och "Funki" kan man helt enkelt inte bli tagen på allvar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
hejhej! haha ja men det låter super! vi kommer ner den sista oktober så du har lite koll.. Det är bara jag och hanna, vi ska bo i wilmersdorf och jobba i charlottenburg! vart bor du i berlin? Pusspuss!
Skicka en kommentar