Har folk inget liv?
-
Såg precis 2001: Ett Rymdäventyr med Kim. Den är bra, den. Det här med oändligheten har alltid fascinerat mig; jag tror till och med att jag lyckats komma över det stadiet där det uppfattas som skrämmande. Jag minns när jag var liten och såg Luke, i den femte Star Wars-filmen, hänga där i en upp-och-nedvänd mast på väg att falla ner ifrån Cloud City; ut i oändligheten. Oändligheten var inte mörk, djup och frånvarande. Snarare någonting närvarande och varmt och aprikosrosa. Universum var någonting som verkligen existerande, bara utan slut.
På tyska kallar de det för das All; alltet. Jag tycker att det är en passande beskrivning. På vår gamla Philips-TV kunde man se hur oändligheten gick åt det violetta hållet ute i kanterna. Förmodligen var det en renodlad synvilla men jag väljer att ta det som ett tecken på att alltet, kanske trots allt, har en ände. Det ska jag fundera över innan jag somnar och hoppas därmed på en något nyttigare dygnsrytm.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar